Skitprat

Att vara löpare innebär att leva med ett utforskande förhållningssätt. 

Grusvägar med nylagd småsten, barrtäckta skogsstigar, soltorkad asfalt, ris, sand och fjällhed känns olika mot fotblad och underben. Lummig och mörkgrön trollskog, friluftsområdets barkbana, bergssidans sluttning gör tillsammans med vind, doft, luftfuktighet och temperatur varje löptur till en unik upplevelse.  

Stötar, kupering och svikt från underlag och lutning fortplantar sig genom kroppen.  

Innerstadsmiljö med trafik och folkmyller alternerar med landsvägslöpning genom glest befolkade småsamhällen. Tanken sveper över tidens utveckling av orters status och befolkningens förutsättningar. 

Långpassens monotona lunkande innebär långsamt och njutningsfyllt begrundande av mänsklighetens villkor genom ljudböcker, radio och poddar.  Det egna livets och vardagens intryck och mödor bearbetas, analyseras och kanaliseras till nya beslut och vägval.  

Löpningen innebär ibland också ett väldigt konkret och detaljerat uforskande av egna kroppsfunktioner. Det här är lärorikt, men sällan njutningsfyllt. Inte nog med att processer av syresättning, överhettning, avkylning, förbränning och avgassystem närgånget måste förnimmas. När löpturen dikteras av sensationer i mag-tarm-kanalen betyder det nästan alltid plågsam smärta och akut nöd. 

Häromdagen hade jag beslutat mig för att springa hem från jobbet och kombinera träningsrundan med hemtransporten i tidseffektiviseringssyfte. Rundan är ca 2 mil lång och erbjuder vanligen en vacker och givande fysisk och mental upplevelse. Taskig morgonplanering föranledde ett ogenomtänkt och illa valt mellanmål inför hemfärden. En timme innan löpningen laddade jag upp med After eight-choklad och kaffe, kvargdryck med sötningsmedel och en banan?

Efter 5 km ganska knagglig löpning stod det klart för mig att magen inte uppskattade mixen av snabba kolhydrater, aspartam, koffein och skumpande stötar. Efter 7 km protesterade den både högljutt och aggressivt. Vid 9 km skulle den banne mig bli tagen på allvar - kosta vad det kosta ville. 

Här bjöds ett mycket intressant tillfälle att utforska psykologiska funktioner. Hur känslan av panik inför en eskalerande katastrof mitt på ett promenadstråk i ett villaområde påverkar en människas beslutsvägar. 

Tankemönster inom 20 sekunders tidsperiod:

Plan A: Jag fortsätter springa bort från bekymret, det går säkert över.

Plan B: Jag springer i alla fall 15 minuter till - då kommer jag till en affär där de har en toalett. 

Plan C: Jag måste nog följa den där stigen bort från huvudstråket och hittar säkert en toapappersrulle som någon råkat glömma bakom en sten. 

Plan D: Jag får ta av mig byxorna, använda trosorna som toapapper och lämna kvar dem i skogen.  

Plan E: In bakom granen NU. Glöm krånglet med byxor och trosor. De handlar om en tiondels sekund. 

Plan F: Himmelsk njutning. Mossa borde väl fungera? 

Det var rätt länge sedan jag drabbades av sådan inre sprängkraft. Men det är absolut inte första gången. Att vara löpare innebär som sagt att leva med ett utforskande förhållningssätt. 

Panikslagna behovsavvikelser ut på skoterspår, ned i dikesrenar, bakom viadukter och betonggrisar, hukande i sälgsnår har genom åren varierats med oräkneliga svettiga besök på allehanda offentliga toaletter. Mossa, löv, handskar och vantar har testats som alternativ till toapapper när sådant glömts hemma. Nöden har ingen lag.

Över tid har effekten av olika näringsmässig uppladdning utprovats genom trial-and-error. Men har det myckna forskandet i näringslära och idrottsutövande lett fram till större klokskap? Eller pågår här ett forskningsprojekt i dumhet?