Idag har vi i familjen varit till pappas äldreboende och firat hans 80-års dag. Vi hade med hembakad gräddtårta, handrullade Kirunapraliner av finaste choklad, några nya tröjor och en vackert röd blomma. Vi tände ljus, dukade med servetter och drack kaffe.
Lilla pappa sov sig genom kalaset ovetandes om ståhejet. Vi höjde sängens ryggstöd och strök honom över pannan och sa hans namn. Vi höjde radion så popmusiken fyllde rummet, vi tog hans händer och tryckte dem och sa hans namn igen.
Pappa vaknade inte. Det är så klart otänkbart att hälla kaffe och tårta i en sovande persons mun, även om denne är huvudperson på sitt eget 80-årskalas.
Kalaset var inte en festlig tillställning. Mer ett stillsamt och ganska sorgset begrundande av livets förgänglighet och dödens närhet i hans rum på boendet med den bleka vintersolen på avtagande i den tidiga eftermiddagen.
Pappa var en gång i tiden ett unikum av mannakraft och liv med en makalös förmåga att skjuta tjäder, fiska, plocka hjortron och jaga älg. Han hittade vida omkring i skogarna som i sin egen byxficka och han räknade, ritade och byggde mackapärer, hus och olika konstruktioner.
Strax innan han blev inskriven på boendet kunde han inte längre minnas hur man stänger ett blixtlås, öppnar en konservburk eller hittar bakom sitt eget hus. Han kände inte igen sig själv i spegeln. Tiden mellan ytterligheterna var rasande kort.
Lilla pappa, med handen mot din lena panna och till ackompanjemang av dina långsamma andetag blir det så tydligt för mig att det är dags för även mig att börja ta hand om den tid jag har kvar. Ingen vet hur lång den är. Kanske får även jag fylla 80.
Kommentarer
Skicka en kommentar