Jag är hipp

P1 har precis startat upp en ny programserie: "Det nya utefolket".

Den handlar om människor i det moderna samhället som har friluftsliv som intresse och livsstil som motvikt till stress och yta. Livet i naturen skänker lugn, stillhet och en tystnad som staden inte kan erbjuda. Att klara sig själv och överleva utan Ica, micro och elektricitet lockar. Kanske för att vi idag känner oss sårbara i ett samhälle som står under ständigt hot av annalkande katastrofer.

Journalist Sofia Hedström, själv boende i USA, rapporterar om att det senaste för hipsters i New York är parfym med trä- och tjärdoft samt att klä sig i vandringskängor. Anmälningarna till överlevnadskurser där man lär sig göra upp eld och finna ätliga växter i naturen ökar. Ska man imponera med sitt CV idag är det vandring av Padjelantaleden, älgjakt eller bestigning av Kebnekajse som gäller.

Under min uppväxt i Kiruna var vi alltid ute i skog, mark och fjäll. Det fanns helt enkelt inte någon egentlig alternativ sysselsättning. Gillade man det inte befann man sig i fel ände av världen och hade inte så mycket att göra på fritiden.

Min pappa bodde i ett hus i skogen och var ute i markerna varje ledig stund. När jag tillbringade tid med honom var det bara att hänga med - på skotern eller i båten, i pimpelarken, på fågeljakten, ut på hjortronmyren. Han ägde en kunskap om orientering, flora och fauna, jakt och fiske som imponerade. Han kunde verkligen överleva i naturen.

Min pappa är ingen hipster och har aldrig varit hipp. Han vet förmodligen inte vad orden betyder och vet han så är han inte intresserad. Han växte upp i skogen och har fortsatt leva på det sätt han känner till. Som tonåring betraktade jag pappa och hans liv som töntigt, trist och gammalmodigt. Så snart jag kunde flyttade jag till Stockholm för att bli hipp.

Som medelålders tillhör jag det nya utefolket som all ledig tid längtar till naturen och det jag en gång lämnade. Vår familj åker då och då till pappas gamla fiskekoja där det inte finns uppkoppling, el, rinnande vatten eller bekvämligheter. Som tonåring var det medeltida, idag är det riktig semester. Barnen är inte så imponerade då vare sig iPad eller telefon fungerar, men kortspel i fotogenlyktans sken är rätt mysigt.

Och jag känner mig sårbar i civilisationen. Hur överlever man i en villa i centrala Luleå i minus 30 grader under ett längre elavbrott? Jag brukar tänka att hit till fiskekojan skulle jag åka om det blev krig. Här kan man klara sig på det naturen ger i en bostad utan modernitetens sårbarhet.

Men det där stämmer förstås inte alls.

Jag är lika modern som tiden jag lever i. Vår familj skulle aldrig klara sig här ute någon längre stund. Det finns ingen hejd på hur mycket "nödvändigheter" vi måste släpa med oss för att "överleva" en helg i skogen. Och lugnet, stillheten och att vara ett med naturen är underbart. Ett tag - tills man hittar en spindel i sovsäcken eller det börjar regna och man vill åter till datorn, duschen och soffan.

Roligt är i alla fall att i Stockholm kämpade jag desperat för att sudda ut min norrbottniska töntstämpel utan att lyckas särskilt bra. Nu när jag nästan slutat kämpa får jag äntligen känna mig lite hipp då jag i en odör av bäckolja lagar mat över öppen eld och målar utedasset i pappas gamla blåställ.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/578711?programid=4843

Idel nödvändigheter?

Livet utan bekvämligheter - roligt ett tag

En hipster