Tack och lov att jag glömmer det jag minns

Tick, tack

Min semester 2015 närmar sig utplåning. Oceaner av tid är sannerligen grunda. Det ljuva livet lider mot sitt slut och verklighetens grådask tar vid. Likt Alfons Åberg får jag trösta mig med att det tråkiga är bra för att man ska märka skillnad när det är roligt.

Med lätt ångest ser jag måndag närma sig. Men behöver jag våndas? Är sanningen så enkel att ledighet och semester bara är toppen medan vardag och arbete per definition alltid suger?

Det här tudelade tankemönstret har en fin psykologisk benämning som jag lärde mig i veckan - tillgänglighetsheuristik. Förenklat betyder det att vi tenderar att bara minnas de bästa somrarna och de vitaste jularna, de regniga och slaskiga faller i glömska. Vissa händelser och företeelser är mer lättillgängliga i vårt minne än andra. Men minnet spelar oss ett spratt. Hur lätt vi minns något är inte lika med hur det "egentligen" är eller var.

Jag har rätt kul på jobbet och önskar mig inte ständig ledighet. Jag är oftast nöjd med vardagens rutiner, men visst är dess bojor påfrestande också. Vem uppskattar att väckarklockan ilsket sliter natten i stycken och man måste skotta plogvallar på uppfarten i minus 30? Vem myser bland färdiglagat på Coop en håglös tisdag eftermiddag efter personalkonferens? Mitt i allt man inte har tid eller lust med får man sedan punktering, tandvärk eller en datorkrasch utan backup.

Likt en drunknande griper man en klyscha till livboj för att hålla sig flytande. Bara några månader kvar till semester och DÅ blir livet toppen. Jag ska slappa, dricka paraplydrinkar, läsa i hängmattan och bara vara.

Semestern är inte ens slut och redan jobbar mitt huvud för fullt med ommöbleringen i minnesbanken. Att bilens avgasrör gick av under vår roadtrip till Öland kommer jag knappt ihåg. Inte heller att vi fick en saftig p-bot i Södertälje, århundradets äckligaste stopp i avloppet, haveri på bastuaggregaten - både hemma och i Paksu, ohyra i äppelträdet och knott i näsan och munnen. Maken fick en jättegädda på kroken som samtidigt knäckte det dyra fiskespöt. Båtmotorn tvärdog på väg hem från kojan och undertecknad fick ta årorna och ro badkaret över hela sjön i motvind och regn. Båten full av skrot och en blöt äkta hälft ilsket ryckande i startsnöret. Men allt det där är kanske glömt imorgon.

Förresten - var det inte lite dåligt väder också?

Inte heller den här semestern har jag sippat på en enda paraplydrink. Jag har inte läst några böcker, men det ligger en trave framme och sprider dåligt samvete.

De stunder då jag ”bara varit” kan lätt räknas som korta avbrott i allt grillande, klippande av gräs, tvättande av kläder och packande eller letande i väskor, påsar, lådor, boxar, bagar, korgar. Men de stunderna har varit himmelskt ljuva. Och i november finns nog bara ljusblå minnesstråk av ljumma vindar och lata dagar kvar. Allt annat har fallit i glömska.

Det är en nåd om våra psykologiska mekanismer innebär att vi i slutänden är hyfsat nöjda med våra liv och vad vi åstadkom. I alla fall är det kanske det enda vi kommer ihåg. Tack och lov för tillgänglighetsheuristiken så man har något att se fram emot även denna vinter!

Svårtillgängliga minnen