Vad bestämmer vem jag är?

I helgen var jag och pappa till mina farföräldrars grav på Poikkijärvi kyrkogård.

Vid besöket funderade jag över det här med identitet och hemvist. Det är lockande för många att söka sin tillhörighet i ursprung, historia, rötterna i hembygden. Och svårt att undvika när man befinner sig vid en familjegrav.

Vem är då jag?

Jag föddes i Sydkorea av okända föräldrar och har oklart ursprung, men växte upp i Kiruna, byn Paksuniemi och Överkalix. Min pappa är av gammal kvänsläkt, mamma är småländsk/norrbottnisk vallon. Jag bytte småstaden mot huvudstaden i 20-årsåldern och har sedan bott halva mitt liv i Luleå.

När jag åker till Kiruna och Paksu åker jag hem. När jag vänder åter till kusten åker jag hem till Luleå. Jag känner mig lika hemma med friluftsliv, småstadsliv och storstadsliv som med mitt norrbottniska och svenska arv och mitt medborgarskap i världen. Jag har starka intressen som bottnar i min uppväxt och värden formade av livet på andra platser och i mötet med olika sorters människor. Processen är under pågående.

Min identitet består av lager på lager i olika skikt. Somligt fick jag nog med mig vid födseln, det mesta har präglat/präglar mig över tid.

Jag har lekt med tanken på att åka "hem" till Sydkorea för att finna mina rötter, men jag skulle nog aldrig känna mig mer främmande och svensk som då. Jag skulle kunna ansluta mig till Sällskapet vallonättlingar, Adopterade koreaners förening, Luleå eller Överkalix hembygdsförening, Föreningen Kirunas rötter eller Kvenlandsförbundet. Och det finns andra alternativ.

För den infödde finns (kanske) i hembygdens ursprung trygghet och identitetsrättighet. För den som  har oklar härkomst kan det bli mer instabilt. Det uppstår hur som helst en spännande kontrast på Poikkijärvi kyrkogård när jag, med biologiska rötter i Sydostasien sedan 70-talet, står vid familjegraven i Jukkasjärvi socken vid namnet med anor på orten sedan 1700-talet och jag gör anspråk, men samtidigt inte.

Att vara borta på hemmaplan och hemma på bortaplan.
Att vara rotlös, men inte vilsen.

Och inte sorgsen eller identitetslös för det här är min lista över vad som är viktigt i mitt liv:

• Min familj och andra människor jag tycker om.
• Saker jag tycker om att göra. 

Det är den jag är, i Norrbotten, i Sverige och i världen.

Med pappa på Poikkijärvi kyrkogård.

Ett sätt att söka och befästa identitet.