Tid

Det var länge sedan jag skrev något i den här bloggen. Jag tror det började med att det var svårt att ge det tid. Sedan prioriterade jag annat före. Till slut glömde jag bort det.


Men sådant som är nödvändigt försvinner inte för det. Behovet av att skriva som ett sätt att reflektera och få fatt i känslor och tankar finns kvar och behöver ges tid.


Nu när jag i smällkalla januari återvänder till bloggen från soffan i Paksuniemi så ser jag intressant nog detta: Trots att det passerat nästan fem år sedan mitt senaste inlägg och mycket vatten runnit under broarna, så är det tydligt att mina tankar rör sig kring samma teman fortfarande. Som om tiden på sitt sätt stått still.

Bra eller dåligt?


Lite nedslående utifrån perspektivet personlig utveckling. Men samtidigt: I mig verkar det finnas drag som är konstanta och funderingar som ältas runt, vilket kan kännas glädjande i tider där det mesta annars flyter och förändras så fort att jag inte hinner med. Eller också är det helt enkelt så att jag har blivit gammal.

När jag promenerar längs landsvägen i Paksuniemi gör jag en tidsresa 40 år bakåt i tiden eller så. Det ser ut precis som jag minns det från när jag var barn. Lika svinkallt och ensligt  - och underbart rofyllt just för att tiden tycks stå still.