Behovsprövning

Under två tredjedelar av mitt liv har jag haft skral ekonomi. Skral i ett privilegierat svenskt perspektiv. Jag har aldrig varit bostadslös eller undernärd. Det har handlat om lågavlönade extrajobb, knapp föräldrapenning, studietid kombinerad med kvälls- och nattjobb, liv som ensamstående mamma med tre ungar som växte för fort ur kläder och skor. 

Av nödvändighet blev jag sparsam. Men god planering av veckans middagar, lite talang för att sy och laga, nära till second hand och många vänner med barn i olika åldrar att byta urväxta kläder med så klarade jag vardagen bra. Och fick pengar över.

Framför allt hade jag inga stora behov. Jag drömde om villa, snygga kläder, en bil hellre än en skrotlåda, en resa till värmen om vintern. Men verkligheten såg annorlunda ut. Jag fick skruva ned önskemålen till rimligare nivåer helt enkelt och det gick ingen nöd på oss.

Åren har gått och successivt har livet förändrats.

Numera har jag ett jobb med god inkomst och en äkta hälft med detsamma. Vardagen är trygg och inte fylld av beräkningar och prioriteringar bland hyllorna på Coop. Vill jag ha en snygg kappa så kan jag köpa den. Vi bor större, kör nyare bil, har kostsammare fritidsintressen, kan resa och behöver inte inhandla möbler och prylar på second hand, om vi inte vill.

Men jag noterar att vad vi behöver tycks öka i takt med att plånboken ger större utrymme för tillfredsställelse. Öppnar man ett skåp ramlar saker ut. Halvt kasserade ting, bra att ha, fyller lediga ytor. I garaget ryms ingen bil, knapp en människa bland bråten. Trots många vändor till återvinningen tar det inte slut. Var kommer allt ifrån? Framför en proppfull garderob hittar jag inget att ha på mig.

Jag påstår inte att jag saknar min skrala ekonomi. Jag tycker om bekvämligheten. Jag längtar så klart inte till oro för att pengarna inte ska räcka månaden ut. Det fanns inget romantiskt eller önskvärt med att koka soppa på en spik, snarare var det ofta både ledsamt och genant.

Jag påstår inte heller att bättre ekonomi per definition har gjort mitt liv mer meningsfullt, snarare mer fyllt av meningslös konsumtion. Och ibland ledsamt och genant just därför.

Livet är som livet är. Ibland bra, ibland sämre. Man tar de vägar man kan till lycka, förströelse och tröst. Man mättar mun efter matsäck. Oavsett om matsäcken består av oxfilé och champagne eller av limpmacka och mjölk: När du är mätt så är du mätt.

I kojan i Piettaras har vi 132 kvadratmeter mindre yta att leva på än i huset i stan, men livet är inte mindre bra. Även här har vi fler saker än vi behöver. 

Långt bort från distraktion och konsumtion finns ro att fundera över vad man egentligen behöver.