Dagen skymmer. Det är dags att gå.
Titta inte på min tunna arm och den spända huden över tinningarna. Se mig i ögonen och tänk på mina starka ben i sjumilasvikt över hjortronmyren.
Minns frosten som frasade under våra fötter i glittrande skogen. Minns solens milda, sneda stålar över fiskvak när vattenytan bröts av årornas trä. Minns virvlande snö i ögonen i fartvinden över Sautusjärvis isklädda vidder.
Skratta åt dråpligheterna. När du tolkade på miniskidor efter Ockelbon, när du tränade på meänkieli i badbaljan på bastugolvet, den tunnklädde turisten i vindskyddet på fjället, min tokiga rappakalja på äldreboendet i Kiruna när jag försökte finna de rätta orden.
Allt jag lämnar är inte färdigt. Det ouppklarade och skeva minner om slocknade bränder och övergivna drömmar. Livet kom emellan.
Så låt solen värma din panna, svep täcket om dig i mörkret. Vårda närheten för det är ensamhetens svärta som kväver. Smyg varligt över den nattgamla isen. Bråddjupet virvlar iskallt under den glasspröda ytan.
Nu tar jag på mig ryggsäcken och går. Stäng dörren efter mig ty du måste stanna en stund till.
Trädens kronor sjunger. Jag håller skogspannan varm tills du kommer.
Kommentarer
Skicka en kommentar